-Nina, kan du skicka saltet? frågade Rose vänligt.
Nina som var en 27-årig kvinna med nyfärgat blont hår, och dessutom Alberts syster skickade saltet och log lite halvdant med sina röda perfekta läppar.
-Nej, nu ska jag gå och skriva några papper som Albert bett mig om. Hårda tag är det, om man ska få någon lön alls den här månaden! sa Alberts sekreterare Johannes och drog handen i sitt bruna raka hår.
Johannes fastnade lite med blicken åt Ninas håll men kom tillbaks till verkligheten och gick in i huset, förbi Lydia Gille, hembiträdet som stod och lagade en crème brulé till dagens efterrätt.-Ja, så ni är tillsammans nu? frågade Nina och tog en tugga av rostbiffen.
-Ja, det kan man väl säga eller hur Rose? undrade Roses pojkvän, Clarke som även var Alberts bror.
-Jo, absolut. Det är vi, Nina!
Rose tyckte det var så konstigt, hon hade ju varit hos familjen Chaimton förut. Ganska många gånger faktiskt. Nina kunde väl lista ut att de var tillsammans?
Nina reste sig ur den bruna korgstolen och tog ett djupt andetag.
-Ska jag be om lite mera peppar, biffen är lite smaklös, inte sant? sa Nina lite plötsligt.
-Ehh, jo det kan du göra! svarade Clarke lite överraskad.
-Skicka ut lite peppar till paret, Lydia! sa Nina och viftade sitt blonda hår fram och tillbaks och fortsatte gå ut mot hallen.
-Ja frun, det ska jag göra genast! Lydia tog fram pepparkvarnen och klev ut på verandan där Rose och Clarke satt.
-Tack Lydia, du är så duktig på att laga mat! sa Rose som kände sig lite skyldig över att Lydia fick kämpa så mycket med maten hos dem.
Hembiträdet gick in igen och fortsatte med crème brulén som nästan var alldeles gyllenbrun av sockret.
Den nyduschade Cyria som var Alberts fru svepte förbi i sin röda morgonrock.
Lydia skymtade den röda morgonrocken och frågade:
-Ska du inte ha någon mat Cyria?
Cyria skakade på huvudet och fortsatte att gå.
Hon tänker då allt för mycket på figuren, tänkte Lydia och fortsatte med crème brulén och sockret.
Nina kom ut igen och hade nu en lite tjockare och varmare tröja, som antagligen var från ännu något dyrt märke.
-Är inte créme brulén klar snart? man får ju vänta i år! klagade Nina.
-Nu kommer den! sa Rose glatt och hörde stegen från köket klarare och klarare.
-Ha! Det var var bara Johannes! utbrast Nina och slängde på ännu ett falskt leende på de röda läpparna.
-Det var mycket att skriva! sa Johannes och klampade in på verandan.
Nu kom desserten, den perfekt gjorda crème brulén tog plats på det bruna träbordet.
-Varsågoda, crème brulé till dessert!
-Tack så mycket Lydia! sa Clarke och tog en sked och smakade.
-Ahhh, hjälp!!! hördes det från övervåningen och alla blev helt tysta.
Rose såg rädslan i allas ögon. Vad var det som hade hänt? Hon reste sig upp och började att småspringa upp för trapporna till andra våningen. De andra kom efter. När Rose var uppe så såg hon Cyria med handuken i ena handen och tårar i ögonen. Det var Albert som låg på golvet, död. Albert som var Cyrias man, Ninas bror, Clarkes bror, Johannes chef, Lydias chef och Roses blivande svåger. Han var död. Det kunde inte Rose förstå.
Han var ju nästa lika gammal som Clarke! Tänk om Clark också skulle dö i förtid? Vad skulle hon göra då? Hon skymtade lite rött i bakhuvudet på Albert.
-Ingen rör kroppen! utbrast Rose med sina kunskaper för sådana här fall, eftersom hon var mordutredare. Tänk om det var ett mord?
Dagen efter att polisen hade kommit och hämtat kroppen och överenskommit med Rose att hon skulle ta itu med fallet och rapportera om något hände, så förstod hon vad som verkligen hade hänt. Det kunde vara så att hon hade en mördare runt omkring sig. Hon behövde verkligen reda ut det här! Hon började med att intervjuva den mest misstänkta: Cyria.
- Hur kommer det sig att du var den som hittade kroppen Cyria? frågade Rose med ett försök till helt vanlig röst.
- Jag gick upp för att hämta hårtorken och så var han där, död. Jag kan inte säga något mer, för det var inget mer! svarade Cyria med en lite irriterad men ändå ledsen röst.
-Okej, jag behöver inte veta mer. Tack för din tid!
Cyria reste på sig och gick ut till hallen med de där bruna glansiga korkskruvarna.
Rose tänkte efter: Var det Cyria som mördat Albert? Eller kunde det vara hennes egna pojkvän? Eller Nina? Eller Johannes? Kunde det vara Lydia? Eller tänk om det inte var ett mord alls? Det var så många att välja på! Men nu kom hon på: Nina sa att hon såg Johannes sitta och skriva, Lydia hade sett Nina komma ut ur sitt rum, och Rose hade ju sett både Clarke och Nina vid lunchen. Det måsta ha varit Cyria! Ja! Hon hade utrett sitt första fall! Cyria mördade Albert för att få hans förmögenhet! Rose bestämde sig för att berätta om allt och berätta sanningen vid matbordet, som hennes hemliga idol, Poirot, alltid gör.
Cyria vickade på stolen lite otåligt och ropade ut till köket:
-När kommer middagen? Jag börjar bli hungrig!
-Om 15 min, max! ropade Clarke som hjälpte Lydia med maten.
-Nej, jag tror att jag tar en dusch Rose, jag känner mig lite ofräsch! ursäkta mig.
Typiskt, tänk om Cyria inte hinner till maten och jag inte kan avslöja henne idag? tänkte Rose och började pilla lite på ljuset. Det skulle vara bra om Nina och Johannes också var vid bordet, då skulle det vara mycket roligare att berätta sanningen, när det var fler som lyssande.
Rose ropade:
-Johannes, middagen är klar snart, kommer du?
-Jadå, jag skriver. Nina sitter här med sin franska. Hon övar. Vi kommer strax!
Clarke kom och satte sig vid Rose och tittade på henne med de där gröna härliga ögonen.
-Har du kommit fram till något än, Rose? undrade Clarke nyfiket.
Nu hörsdes bara kranen rinna utifrån köket.
-Jag tror nog det, det började ju med att Albert…
Lydia ropade utifrån köket:
-Nu är snart maten klar, är Cyria tillbaks?
-Nej, jag kan gå och kolla om hon är färdig! svarade Rose och reste sig.
Hon gick ut genom valvet till hallen, knackade på badrumsdörren och frågade:
-Är du klar snart Cyria? Middagen är klar vilken sekund som helst!
Ingen svarade. Rose kände på dörren, den var olåst. Hon klev in i det marin-inredda badrummet. Där låg Cyria, död. Hon låg på den vita fluffiga mattan som var placerad utanför duschen. Hon hade bara en handduk över sig. Det vinröda blodet hade färgat av sig på den vita mattan. Alla kom springandes till badrummets öppning. Det var alltså inte Cyria som dödat Albert. Det var ju så säkert för någon timma sedan.
Rose slöt sina ögon och började tänka:
Okej, Lydia, Johannes och Nina, de tre misstänkta. Hon behövde ta itu med det här så snabbt som möjligt, annars skulle plötsligt någon annan bli mördad.
-Johannes! Skulle jag kunna få låna en penna av dig, jag måste ju skriva en rapport.
-Ja visst, det finns massor inne på mitt skrivbord!
-Eller, vänta?!? småskrek Johannes.
-Va?
-Nej, det var inget, jag tänkte på något helt annat!
Rose log lite och fortsatte in i rummet. Hon hade aldrig varit i Johannes rum tidigare. I rummet fanns en säng, ett stort, robust skrivbort i mörkt trä. För övrigt var det mörkt i rummet, mörkt ljus, men dock många fönster. I rummet låg också en stor persisk matta. Bakom skrivbordet vid fondväggen var också en brun garderob. Den var inte riktigt stängd. Rose stängde dörren och tog en penna ur koppen som stog på bordet.
-Lydia, skulle jag kunna få låna lite salt.
-Ehm, ja det kan du, sa Lydia med en liten grimas.
-Tack, jag har spillt rödvin på min vita klänning.
Rose öppnade några skåp innan hon hittade krydd-skåpet. Hon tog saltet och gick vidare i undersökningen.
-Hej Nina, har du ett passande läppstift till den här tröjan?
-Jadå, det ligger i sminkväskan till höger om lampan på sminkbordet. förklarade Nina och la på ett av sina förskräckliga falsk-leenden.
-Bra, tack!
Rose klev in i det beiga rummmet, det här rummet var mycket ‘’lyxigare” än Johannes rum. I rummet hade hon en dubbelsäng som var i ljust beige med guldiga mönster. Mittemot sängen stod det ett bedårande sminkbord med spegel och allt. Hon letade i sminkväskan och fick tag på läppstiftet. Sen gick hon ut och stängde försiktigt dörren efter sig.
Alla satt förbryllade vid bordet. Nu skulle Rose säga sanningen. Men tänk om hon hade fel?
Hon tog ett djupt andetag och började:
-Ja, nu har mrs Cyria Chaimton också blivit mördad.
-Jag trodde först att det var hon som mördat Albert, det kan väl ni också förstå. Om han dog så skulle ju Cyria få hela hans förmögenhet. Men så dog mrs Chaimton också, vem kunde det då vara? Tidigare idag frågade jag om saker från dem som kunde ha gjort de här förskräckliga morden. Den sista som jag bad om en sak var Nina.
Nina såg förskräckt ut, men ännu ett leende fick hon fram. Det kunde ha varit du Nina, för det var ju trots allt läppstift på Cyrias fingrar.
- Men jag var ju med Johannes…
-Inga ‘’men” nu Nina!
-Och dig, Lydia. Dig frågade jag ju om saltet.
Lydia spärrade upp ögonen.
-Du kunde också ha mördat de två stackarna! Men jag tänker inte ta upp bevisen nu.
-Johannes, dig frågade jag om pennan, kommer du ihåg?
-Ehm, ja?! sa Johannes lite undrande.
-Jag gick in i ditt lilla krypin för att hämta pennan. Jag granskade rummet, jag såg att garderobsdörren var öppen.
Johannes såg lite skrämd ut.
Rose fortsatte:
-Det var lite märkligt vad jag hittade där, en peruk!
Johannes ställde sig upp och röt:
-Hur kan du ens nämna att jag är en mördare!
-Det har jag inte sagt Johannes, lungna ner dig. sa Rose med en ovanlig lugn och säker röst. Det lät nästan som hon hade varit morduttredare i åratal.
Nu kommer jag till hela min teori. Jag ska berätta från första början tills nu. Jag tror att det var så här:
När Nina, Clarke, Johannes och jag satt vid lunchbordet, den dagen när Albert dog så var ju Cyria i duschen och hembiträdet Lydia i köket och gjorde créme brulé. Johannes lämnade bordet för att skriva några papper som Albert bett honom om. Strax därpå lämnade även Nina bordet för att hämta en varmare tröja att ha på sig. Lydia har berättat för mig att hon såg mrs Chaimton komma ut från duschen, Lydia frågade ju självklart om hon ville ha någon mat men Cyria sa nej, och fortsatte att gå. Sen kom Nina och därefter Johannes ut igen till verandan och desserten. Sen hittas Albert död uppe på sitt kontor och alla tror att det är Cyria som mördat sin egen make. Sen nästa dag, vid middagen så skulle jag berätta allting, men ingen var där och Cyria ville ducha. Så då väntade jag tills alla skulle sätta sig, men den stunden kom aldrig! För ett mord kom emellan, då är det Cyria som har dött, och nu sitter alla här och nu sak jag berätta vem som gjorde vad.
Både Nina och Johannes har alibi för morden. Jag märkte det, kunde det vara ett samspel? Och Lydia, henne har ingen sett, förutom jag. Jag såg henne vid de båda tillfällena i köket, så hon var oskyldig!
Nina och Johannes vände sig om och betraktade varandra.
-När Johannes lämnade bordet så skulle han inte alls skriva, det var en ren lögn! Han skulle mörda Albert Chaimton. Nu kommer peruken in i bilden, han gick in till sitt rum och satte på sig peruken, han smög in i badrummet där Cyria duschade, tog den röda morgonrocken och gick förbi Lydia. Johannes ville att Lydia skulle se honom, för att hon sen skulle berätta för mig att hon hade sett Cyria gå förbi!
-Nu får det vara nog!!! Hur kan du anklaga mig för…
Rose brydde sig inte om Johannes upprördhet och fortsatte:
Nina skulle gå in och hämta en tjockare tröja, det gjorde hon ju. Men i själva verket var det inte av den anledningen hon gick in. Hon skulle ge Johannes alibi. Och sedan gav ju alla Nina alibi, Lydia såg Nina gå in på sitt rum, och både jag och Clarke såg henne vid lunchen. Så när Johannes var klar med mordet så la han tillbaks morgonrocken in i badrummet till Cyria, och slängde in peruken i garderoben. Nina kom ut till verandan när hon hade satt på sig en tröja, och ‘’låtdsades” ha sett Johannes sitta och skriva. Eftersom det kanske skulle vara lite misstänksamt att både Nina och Johannes kom ut samtidigt så väntade Johannes med att komma ut. Så då var ett mord avklarat för de två turturduvorna.
-Oj, ursäkta, turturduvor? frågade Lydia undrande.
-Ja, har ni inte märkt? Dom är ju förälskade, jag har märkt det sen jag kom hit för första gången! Det är ju därför dom hjälpte varandra med alibi.
-Nina öpnnade munnen och förklarade:
-Ja, vi kanske är förälskade, men inte har vi mördat någon!
-Det andra mordet då, Rose? frågade Clarke.
-Jo, det andra mordet. Nina mördade mrs Chaimton! När jag väntade på att Cyria skulle komma tillbaks till middagsbordet så ropade jag på Johannes som sa att han och Nina var inne på hans rum. Men i själva verket så var det bara Johannes som var där, Johannes och Nina hade säkert hört när Cyria sa att hon skulle duscha. Nina tog då chansen att mörda mrs Chaimton. När Cyria var död och Nina hade smugit ut och in på Johannes rum så frågade Lydia om Cyria var vid bordet. Eftersom hon inte hade kommit så gick jag och såg efter om hon hade duschat klart, och där var hon, död. Jag måste säga att ni är mycket duktiga skådespelare, Johannes och Nina. Så jag hade rätt med att det var ett samspel, i alla fall!
-Men vad var motivet för att de skulle döda domm här vackra männinskorna? undrade Lydia ledsamt.
-De ville ha pengarna, Alberts pengar. Nina jobbar ju inte och Johannes får inte en så bra lön. Jag skulle gissa att de hade antagit att ingen skulle ta itu med de här fallen eftersom det var så långt ute på landet och jag tror de inte hade en aning om att jag var så här smart på att reda ut brott! Jag skulle också gissa att de kanske skulle fly landet, till Franrike kanske, Nina läser ju trotsallt franska? sa Rose nöjt.
-Grattis, alla rätt 20 av 20! sa Johannes argsint.
Johannes och Nina reste sig.
-Var ska ni om jag får fråga? sa Lydia.
Johannes tog ett steg bakåt, tittade på Nina. Nina fattade signalen och de båda började att springa. Lydia och Clarke reste sig upp.
-Nej låt dom springa, de kommer inte undan! sa Rose lungt.
Clarke gick till ett fönster och föste bort gardinen.
-Ja, Lydia. Titta här!
Rose, Lydia och Clarke granskade noga när alla svartklädda polismän gick runt huset och inspekterade. Vid en polisbil stod Nina och Johannes med händerna i luften.
-Jag rapporterade att jag skulle göra så här och ville ha lite backup om dom försökte smita. sa Rose med ett leende.
-Grattis, Rose. Ditt första fall är löst! sa Clarke och kramade henne.
Med Clarkes armar runt sig, kom hon på en sak. Hon och Clarke skulle få Alberts förmögenhet nu. Det hade hon inte ens tänkt på!
-Clarke! Vi kommer väl få pengarna nu, eller?
-Ja, så måste det väl bli?!
-Vi behöver inte alla de där pengarna! sa Rose.
-Nej, ska vi skänka bort en del? undrade Clarke spontant.
-Det låter som en bra idé. sa Rose lungt.
Rose var överlycklig, hon kände sig nästan som en riktig detektiv!
Roses chef Tom Bagely gratulerade sin anställda:
- Rose, gratulerar!
- Tack så mycket, mr Bagely!
Jag kunde inte göra det bättre själv! Jag vill att du ska bli min assistent som chefsutredare, jag befodrar dig!
Rose blev chockad, hon hade ju inte jobbat så länge på det här jobbet. Det här var den näst bästa dagen i hennes liv. Den bästa dagen var när hon träffade Clarke….
Du får nog ändra till din stil o lite stavfel och sånt
mer finns på skolarbeten.nu!
grym sida!
