Jorden runt på hoj del 3

Efter Rumänien fortsatte vi in i Moldavien. För varje land blev bilarna färre och hästarna fler. I Moldavien var de överallt. Vi körde genom landet och när vi närmade oss en region där det skulle finnas en utbrytarregion bestämde vi oss för att köra en liten bit längre och sedan tälta. Vi körde dock för långt och plötsligt när vi kom runt en kurva körde vi förbi en mängd tungt beväpnade militärer, vi hade av misstag kört fram till ”gränsen” till Transnistria. Det blev vår första ”spännande” gränsövergång.


Odessa, Ukraina

Vi blev beordrade av militärer att ta av oss vår utrustning samtidigt som de grundligt gick igenom motorcyklar och packning. De sa att de letade efter droger och vapen men i själva verket ville de veta hur mycket pengar vi hade. I slutändan krävde de att få den enda sedeln de hittade, en 50-euro sedel, och skickade oss vidare till själva gränsövergången. Där blev vi först tillsagda att vi var tvungna att betala en vägskatt och sen en visumavgift. Jag tog hand om skatten och Gustav om visumet. Jag försökte förklara att militärerna redan stulit alla pengar men det köpte inte killen. Jag la då fram vad jag hade kvar i fickorna vilket var ett hopplock av små sedlar i olika valutor. Han sa att det var för lite och jag kontrade med att det var vad vi hade. Han tog då pengarna men sa att kvitto det fick jag inget och sen när jag kom till andra sidan landet fick jag ta eventuell konflikt där. Då kom Gustav tillbaka och sa att han inte hade råd med visumavgifterna. Vi försökte komma undan med att fråga hur man förväntas ha råd om man redan blivit både rånad och utpressad innan man kom så långt. De sa bara till oss att vända så till slut plockade jag fram lite sedlar vi gömt och betalade.


Odessa, Ukraina

Väl inne hann vi inte ens en halv kilometer innan polisen stoppade oss. Efter mycket om och men kom en befälhavare ut, såg våra UNICEF symboler och lät oss åka vidare. Staden vi kom in i var grå, dyster, med hukande människor och massor av ryska, fredsbevarande, soldater. Vi körde genom staden utan att se varken hotell eller restauranger och valde till slut att slå läger i en liten dunge på en åker. Vi gömde motorcyklarna och la oss utan att slå upp tälten på våra luftmadrasser. Natten igenom körde sen militärfordon runt oss med söklyktor. Gustav skickade ett sms till en vän och frågade om landet. Svaret blev;

”Transnistria, leds av familjen Smirnoff. Nybyggd fotbollsarena med hotel, kostnad 3 ggr BNP. Inkomster från drogsmuggling, traficking, vapensmuggling och träningsläger för terrorister…”


Odessa, Ukraina

Gjorde oss inte direkt lugnare. Nästa dag debatterade vi att åka direkt till gränsen eller se oss omkring. Då vi inte trodde vi skulle komma tillbaka i brådrasket beslöt vi oss för att titta på staden. Direkt vi kom in tog vi höger, och hamnade i en gränskontroll. Det visade sig att den endast var för lokalbefolkningen men även att våra visum gått ut. De var bara giltiga 9 timmar… Kort förhör gällande vart vi varit, på ryska blandat med tyska ord, och sen fick Gustav följa med in i Moldaviska sidan för att ta ut pengar, nu var vi nämligen helt panka. När det väl löst sig bestämde vi oss för att ge järnet ut ur landet och in i Ukraina.

/Marcus Berneström

Missade du del 1?

Missade du del 2?

Fortsättning följer....

/Redaktionen