Jorden runt på hoj

29 augusti, 2007. 
Jag ställer mig upp I sadeln och känner hur det tåras I ögonen. Bakom mig följer en karavan av bilar och motorcyklar, till vänster om mig Västerbrons utsikt över ett regnigt Stockholm, till höger min gode vän och kompanjon Gustav, framför oss världen. Tio minuter tidigare lämnade vi Djurgården för att de närmaste åren köra jorden runt på motorcykel. En överväldigande upprymdhet väller upp inom mig, vi har faktiskt gjort det, vi har kommit iväg!



Det hela började ett drygt år tidigare på en kamrats svensexa. Gustav var den enda som inte skakade av rädsla när vi 15 meter upp i luften skulle gå på lina, en tuffing. Han verkade dessutom trevlig och jordnära. Vi började snacka och jag försökte verka lite tuff genom att berätta att jag bestämt mig för att jag innan jag dör vill köra från Nordkap i Nordnorge till Sydkap i Sydafrika. Han kontrade då med att säga att jag kunde få följa med på sista biten av hans resa om jag vände på rutten då han skulle köra jorden runt. ”Kan han så kan jag”, tänkte jag.

De följande månaderna höll vi kontakten och snackade löst om idén. Efter sommaren bestämde vi oss för att köra. Vi började besöka mässor för att tala med företag och personer med erfarenhet. De sa dock alla samma sak; Glöm det. Ni har ingen aning om vad ni snackar om. Det kommer aldrig att fungera. Ni har för lite tid, etc. etc. Vi tappade all vår energi och projektet gick nästan i stå.



Mellan jul och nyår bestämde jag mig dock för att de alla hade fel. Vi var mer än kompetenta nog och problemen kunde övervinnas. För att göra vår satsning offentlig och därmed svårare att back undan från slängde jag ihop en hemsida och ringde Gustav. Hans respons? Att lägga i högsta växeln och med full energi kasta sig in i projektet igen. De vi pratade med sa åter att det inte var möjligt, att vi nu hade ännu mindre tid, att vi skulle glömma projektet.

Sex månader senare, vid den deadline vi satt för planeringsstadiet, hade vi fått med KTM som sponsor för motorcyklar och relaterad utrustning, massor av hjälp och lite sponsring av Lelles MC, pengar av Öhman Fondkommission, försäkringar från Europeiska, billigare datorutrustning från Apple, rabatterad filmutrustning från Sony, rabatt på campingprylar från AddNature.com och inte minst så hade vi fått med oss UNICEF och UNHCR i projektet!

Det var på intet sätt lätt och vi hade många problem, fick mycket nej men till slut hade vi kommit inom räckhåll för att kunna ro projektet i hamn. Vi satte ett datum för avresa och fortsatte söka sponsorer, planera rutt, söka visum, bekanta oss med vår utrustning etc. En del problem låg dock fortfarande framför oss.

När en vecka återstod till avresa hade vi bara fått en av motorcyklarna och endast en mindre del av övriga saker från KTM. Vi hade inga campingprylar eller kläder, inga GPS:er och på väg för att installera kameror etc. på den motorcykel vi hade körde Gustv omkull och bröt tre ben i foten…



Avresan fick skjutas upp och än mer energi plöjas in i projektet. Den sista månaden innan vår slutgiltiga avresa den 29:e augusti sov vi nästan inte alls. Då jag hyrt ut min lägenhet flyttade vi ut på landet, vi reste runt landet för att få tag på och i ordning utrustning, lyckades få med Garmin som sponsor av GPS:er, körde in och servade hojarna etc. Tre dagar före avresa föll jag av en mindre motorcykel när jag tränade med en vän och skrapade upp två stora köttsår på rumpan så både jag och Gustav var skadade. Mina sår blödde och när det torkade fastnade jag i sadeln, varje gång ag körde.

Dagen för avfärd var vi slutkörda. Campingprylarna hade anlänt dagen innan och vi hade spenderat hela natten med att packa vår utrustning för första gången. Klockan 19.00 skulle vi möta vänner och bekanta för att säga farväl men 19.30 var vi flera mil söder om staden för att hämta våra motorcyklar rån en verkstad som skulle installera kameror och kommunikationsutrustning. De var nämligen inte klara när vi kom och vi fick vänta medans de satte dit radiokommunikationsutrustningen som var det viktigaste. Senare visade det sig att de gjort det fel… Lite efter 20 kom vi slutligen till Djurgården där en oväntat stor publik väntade. Vi kom körandes på våra motorcyklar men vår utrustning kom separat i bil. Första gången vi packade våra motorcyklar var inför en publik om nästan 200 människor!



Efter ett känslosamt farväl rullade vi så ut ur staden i kortege. Jag önskar alla kunde få känna som vi kände då! Alla utom Erik Ödmansson, som skulle följa med oss till Lund, droppade av undan för undan av och till slut var det bara vi tre som fortsatte söderut i regnet. Natten tillbringade vi bland djuren på Kolmårdens djurpark där Gustavs farbror arbetar och där hans familj kom och tog hand om oss.

Vi fortsatte sen ner genom landet och ett par dagar senare rullade vi ombord på färjan från Trelleborg och lämnade slutligen Sverige bakom oss. Nu kändes det som om äventyret började på riktigt.

Fortsättning följer...

/Redaktionen